Kontaktorer
Denna fråga måste delas upp i flera parametrar. Hur hög ström som kan gå genom kontaktorn kontinuerligt bestäms av värmavledningsförmågan och max kontinuerlig ström benämns ofta Ith eller termisk ström. Ofta kan en högre ström köras under kortare tid.
Vid frånslag eller brytning under last skapas alltid en ljusbåge. Energin i ljusbågen bestäms av ström och spänning samt vilken typ av last som bryts. Ljusbågen är joniserad gas, s.k. plasma. Energin i ljusbågen är mycket hög och kraftfullt destruktiv för t.ex. kontakterna. Beroende på design kan kontaktorn hanteras ljusbågen på olika sätt. Syftet är alltid att kyla bort energin i ljusbågen för att skapa en säker situation och förminskat slitage. Kapaciteten vid brytning beror anges alltid i ampere vid en specifik spänning samt tidskonstant för lasten.
Vid tillslag under last kan mindre ljusbågar bildas men dessa försvinner så snart kontakten sluts. Kapaciteten vid tillslag är ofta mycket större än för brytning och anges i ampere vid en specifik spänning samt tidskonstant för lasten.
I varje kontaktor finns en spole som manövrerar tillslag och brytning, spänningen för att styra spolen kan variera beroende på applikation normalt inom industri är 24VDC. Kontaktorn kan även innehålla ett PCB som styr tillslag och brytning. Vissa kontaktorer har fler än en spole för att minska strömförbrukningen. Oftast en kraftigare för att sluta kontakten och en som drar mindre ström för att hålla kontakten sluten. Detta har i moderna Schaltbau kontaktorer ofta ersatts av endast en spole styrd med PWM signal för att uppnå lägre strömförbrukning och lättare kontaktor.
Vakuum-kontaktorer använder inkapslade kontakter med vakuum istället för luft som medium för att eliminera ljusbågen. Vakuum-kontaktorer är endast tillämpliga för användning i växelströmsapplikationer. AC-ljusbågen som genereras vid öppningen av kontakterna kommer själv att släckas vid nollövergången av den aktuella vågformen, varvid vakuumet förhindrar en återantändning av ljusbågen över de öppna kontakterna.
Med en kontaktor vill du bryta strömmen på ett säkert sätt och bli av med ljusbågen som bildas så snabbt som möjligt. Eftersom att en ljusbåge uppstår på grund av potentialskillnad, bryter ljusbågen sig själv i en växelström-applikation (AC) när spänningen passerar nollan. När det kommer till likström (DC) så ligger strömmen konstant över nollan och blir därför svårare att bryta.
Vid brytsekvensen vill du enkelt förklarat öka spänningen i ljusbågen till en högre spänning än matarspänningen. Detta gör till slut att ljusbågen elimineras och slutar att leda ström. Det finns fyra sätt att öka spänningen i ljusbågen:

Det vanligaste sättet att åstadkomma detta är med hjälp av magnetisk utblåsning.
En AC-kontaktor är oftast konstruerad för att bryta alla tre faserna samtidigt vilket gör att det finns tre anslutningspoler. Men eftersom att det är enklare att bryta växelströmmen så behöver konstruktionen inte maximera ovan nämnda faktorer för att öka spänningen i ljusbågen. Detta gör att konstruktionen i en AC-kontaktor är enklare men samtidigt tar upp mycket plats.
Ett sätt att ta fram en DC-kontaktor är att utgå från en överdimensionerad AC-kontaktor och bygla polerna så att den blir enpolig men bryter samma pol tre gånger. Detta är en teknik som funkar men konstruktionen blir inte optimal då kontaktorn blir stor och slits ut fort om den bryter under last.
En robust DC-kontaktorn är oftast konstruerad för att bryta en pol och optimerad för det. Men eftersom att det är svårare att bryta växelström behöver alla fyra faktorer maximeras för att öka spänningen. Detta görs här med en permanentmagnet och en öppen ljusbågskammare som har keramiska delar för att dela upp ljusbågen. Därtill en design för att dra ut den och göra den längre och smalare, samt kyla den.
Kontaktorn kan antingen vara styrd mot ett läge eller båda lägena, för tillslag eller brytning. Till exempel styr en monostabil tillslaget med spole, medan brytningen styrs med en fjäder om spolspänningen bryts. En bistabil styr både tillslag och brytning med spolen. En bistabil kontaktor använder ingen energi för att hålla kontaktorn i respektive läge.
Läs mer om våra kontaktorer här.
En kontaktor definieras enligt IEV ref 441-14-33 som en mekanisk omkopplingsanordning med endast ett viloläge, manövrerat på annat sätt än för hand, som klarar tillslag, att leda och bryta strömmar under normala kretsförhållanden inklusive driftöverbelastning.
I dagligt tal avses oftast en elektromekanisk kontaktor där manövrering av till- och frånslag sker med hjälp av en elektriskt driven spole. Förenklat kan man säga att kontaktorn i grunden är en omkopplare för elektrisk kraft på samma sätt som ett relä är en omkopplare för elektrisk signal eller mindre laster.
I och med elektrifieringen och högre spänning i systemen så krävs kontaktorer som klarar att släcka den ljusbåge som uppstår för att på ett säkert sätt kunna bryta strömmen, även under last i en nödsituation. Det är därför viktigt att ha rätt kontaktor för ändamålet. Faktorer att överväga vid val av kontaktor är ström, spänning, strömriktning, induktansen, kortslutningsström m.m. Detta för att säkerställa att strömmen faktiskt bryts och att inte leder till fler katastrofala förlopp så som brand eller liknande, läs mer om risker här. Kontakta gärna oss för hjälp att välja kontaktor till ditt system.
Se vårt utbud av kontaktorer samt kontaktpersoner här

Flerpolig enkelriktad kontaktor för DC- eller AC upp till 800 V och 30 A av kontinuerlig ström för låg och medeleffektsapplikationer, t.ex uppladdnings eller pre-charge krets. Kan konfiguerras i flera varianter med eller utan aux. signal.