Svar:
Med en kontaktor vill du bryta strömmen på ett säkert sätt och bli av med ljusbågen som bildas så snabbt som möjligt. Eftersom att en ljusbåge uppstår på grund av potentialskillnad, bryter ljusbågen sig själv i en växelström-applikation (AC) när spänningen passerar nollan. När det kommer till likström (DC) så ligger strömmen konstant över nollan och blir därför svårare att bryta.
Vid brytsekvensen vill du enkelt förklarat öka spänningen i ljusbågen till en högre spänning än matarspänningen. Detta gör till slut att ljusbågen elimineras och slutar att leda ström. Det finns fyra sätt att öka spänningen i ljusbågen:
- Dela ljusbågen i flera mindre ljusbågar.
- Förlänga ljusbågen.
- Smalna av ljusbågen.
- Minska den elektriska ledningsförmågan (kyla ljusbågen).
Det vanligaste sättet att åstadkomma detta är med hjälp av magnetisk utblåsning.
En AC-kontaktor är oftast konstruerad för att bryta alla tre faserna samtidigt vilket gör att det finns tre anslutningspoler. Men eftersom att det är enklare att bryta växelströmmen så behöver konstruktionen inte maximera ovan nämnda faktorer för att öka spänningen i ljusbågen. Detta gör att konstruktionen i en AC-kontaktor är enklare men samtidigt tar upp mycket plats.
Ett sätt att ta fram en DC-kontaktor är att utgå från en överdimensionerad AC-kontaktor och bygla polerna så att den blir enpolig men bryter samma pol tre gånger. Detta är en teknik som funkar men konstruktionen blir inte optimal då kontaktorn blir stor och slits ut fort om den bryter under last.
En robust DC-kontaktorn är oftast konstruerad för att bryta en pol och optimerad för det. Men eftersom att det är svårare att bryta växelström behöver alla fyra faktorer maximeras för att öka spänningen. Detta görs här med en permanentmagnet och en öppen ljusbågskammare som har keramiska delar för att dela upp ljusbågen. Därtill en design för att dra ut den och göra den längre och smalare, samt kyla den.
Fick du svar på din fråga? Kontakta mig om du har några ytterligare frågor!
Jonas Falconer
